Man kan inte alltid vara på topp.
Jag har alltid 1000 saker att göra. Och även då 100 saker blir gjorda ligger jag alltid back.
Sånt är mitt liv. Jag får lära mig leva med det.
Precis som jag får lära mig leva med allt annat.
Ett accepterande utav livet och att jag inte har så mycket att säga till om.
Det känns faktiskt inte så kul.
Är det så här det var meningen livet skulle vara?
Att antingen lär vi oss att nöja oss, eller så mår man skit.
Jag är bitter.
Ibland är jag bitter.
Men man får inte vara bitter.
För då tycker ingen om en. Och för att orka en dag, dag för dag måste man iallafall få vara lite omtyckt.
Ser ni dilemmat.
 Kanske borde skaffa en hobby.
 Tröstshopping kanske, fast då krävs pengar.
Eller kanske tröstätande, men då blir man tjock, och vem tycker om en tjockis utan humor??

Ibland skulle jag bara vilja skrika skit skit skit skit skit högt.. men det kan jag ju inte göra.
Herregud, jag är väl inte galen heller.
Plus att människor blir sura istället för att kanske fråga hur jag mår.
Så jag håller tyst. Jag är tyst.

Ibland vill jag se blod. Men jag stänger det inom mig istället. Låter det vara. Gömmer det i hjärnan.
Nej nu håller vi tyst och gör någonting annat av de 1000 sakerna som alltid måste göras.