För tillfället är jag hemma hos pappa. Man kommer mer till ro här och jag göra det man ska lättare.
Emmah är också lugnare här.
Det är alltid lika roligt att hämta henne på dagis och hon skriker när hon ser en, kärlek kallas det. Trygghet säger andra att det kallas för tydligen kan hon skrika åt mig och vet om att jag fortfarande finns där, men ibland orkar man inte stå och le och tänka på hur tryggt och kärleksfullt ens barn har det. Suck, ok, lite ironisk är jag kanske, lite.

Här kommer iallafall ännu lite till från resan..
För att få en parkering var vi tvugna att slåss, nästintill bokstavligen menar jag då. Snacka om kalibalik. Det fanns lite drygt 70 platser på långtidsparkeringen, och vi ställde oss och väntade ett bra tag just för att få en plats, då de andra skulle komma iland rund 6:30. När de kom var det lång lång kö, och folk bråkade, stal, slogs, okej jag kanske överdriver, men det var verkligen kalibalik. Vi fick iallafall en tack vare Joanna och T. Parkeringen ser ni bakom min reflektion i fönstret.

Här hade vi iallafall fått biljetterna och stod och väntade på att få gå ombord. Dock gillade ingen av oss att stå i kö så vi väntade ett tag för att slippa trängas med de andra.

Wiee, bör jag förresten påpeka att vi redan här druckit en flaska rödvin? ´Nehe, nej nej, då var det inget.