Försov mig idag igen, som vanligt.
Fast denna gången berodde det på min mobil som av någon anledning hade låst sig :S
A fråga inte mig vad som hände, men emmah väckte mig 9, och hon skulle vara på dagis 9.

Jaja, vi gick till dagis iaf när kläder åkt på och allt det där.
Tog sedan en extra promenad hem, det behövdes, för jag är på så dåligt humör nu för tiden.
Stress, att alltid ligga efter, besvikelser och andra känslor blandas i en salig röra, konstigt att man är trött va ? ;)

Men, jag sa ju att jag skulle bli en gladare människa så ska klura ut hur det ska gå till. Jag ska bara plugga en massa först. Försöka komma ihåg att äta idag med kanske är en ide.

HATAR UPPSATTSER!!

Madde K, tror vi går igenom samma stress nu ;) Måste ses snart, saknar dig.

Tänkte på det här med samhället innan. Att man har för mycket att göra för att vara en god medmänniska. Jag har alltid prioriterar tid över för andra, men jag kan inte det längre, iaf inte i samma utsträckning som tidigare. och det är hemskt att säga, men det beror på tidsbrist.

Däremot småsaker, jag är uppfostrad med att alltid bjuda på det man har, lagar man mat och någon kommer bjuder man, räcker inte maten delar man på det man har och äter lite mackor, alla är välkomna och ska kunna känna sig som hemma och ibland behöver man inte prata, ibland när någon kommer kanske den bara behöver känna att den ska kunna vara. När jag inte har tid för en komps som vill komma säger jag det, men erbjuder personen att komma för den kan prata även fast jag kanske gör annat samtidigt.
De flesta av mina kompisar tänker likadant, man bjuder på det man har, visserligen bjuder de alltid  mer än mig, men jag försöker alltid bjuda tillbaka när jag kan.
Jag accepterar andra människor som inte tänker så, men, det är alltid lite svårare att umgås med dem. När man själv gärna bjuder, ställer upp eller gör tjänster medans de inte alls tänker likadant. Och det jag frågar mig är, varför är man sådan? Varför finns det en mängd familjer och individer där man inte alls tänker så?
Tidsbrist? Uppfostran? Egoism? Att andra inte är lika mycket värda som den egna familjen? Eller?

Är det inte hemskt att vi intr längre har tid för andra?
Jag lider av det!! Att jag inte har den tiden längre. Men jag gör så gott jag kan.