Jag skrev ju innan att jag skulle försöka bli glad och så igen.

Men jag kom på nu, jag är arg, och jag får vara arg.
Jag får vara arg på samhället som inte låter oss vara arga.
Jag får vara arg på att alla, till och med jag är så bunden till samhället och till kulturen
Jag får vara arg för att jag inte får vara arg för att det inte är accepterat.
Jag får vara arg för att det finns människor som är konflikträdda och därför inte vågar ta en diskussion med mig.
Jag får vara arg för att människor inte accepterar att emmah är ett barn på 4 och ett halvt och att hon faktiskt kan vara jobbig och får vara det. Hon ska inte behöva känna att hon är ivägen för att hon är ett barn. Det är ju samhället som fått oss att tycka att barn är jobbiga. Inte barnen i sig.
Jag får vara arg för att jag känner mig instängd och för att det är skit mycket nu, och jag får vara arg för att människor är instängda i sina egna små liv.

Jag ska vara arg, för man får vara arg. Det finns anledningar till alla känslor, och alla känslor är accepterade. I alla fall för mig. Så, nu ska jag ta en promenad och vara arg.
För det bästa med att vara riktigt riktigt arg, är att man kommer fram till beslut, ibland ganska radikala beslut, men åhh.... jag är så fruktansvärt förbannad på en massa. .... gggrrrrr!!

Tack och hej!!

'