I en annan värld

Mamma och Morgan pussades, faktiskt riktigt gulligt att se.



Sedan gick jag ut på promenad, över 2000 steg, joggade till och med en bit.
Ska inte skryta om konditionen, för den är kass, men jag tog en annan väg idag, aldrig gått denna, och det var som att komma till en annan värld. En värld igen annan gått i innan mig. Visserligen kanske stigen var ett tecken på att folk faktiskt varit där, och broarna, men man kan ju alltid låtsas att det är en hemlig stig man hittade.

Här var det fullt fullt med vitsippor

Ser ni någorlunda i alla fall?


Den hemliga stigen

Riktigt fint var det

Hittade en gammal mur med, undrar när den gjordes? Jag gick längst Kareseforsen och ibland släpper de ju på fördämningen så det blir en riktigt fors. Så även kring muren brukar det vara vatten, men undrar vem som gjorde den, och varför? hmm...

Här ser man att forsen varit framme. Gick omkring där och hoppades att de inte skulle släppa vattnet just då, vilket de inte gjorde.


Att komma ut och gå är rätt nyttigt, lite meditation över det hela. Tankarna får lite mer klarhet och de jobbiga tankarna lugnar sig alltid. Riktigt skönt var det, men det känns i benen nu. Även fast det bara var drygt 2000 steg så känns det mer än när jag gick 6000 steg, men denna gången var det upp och ner hela tiden. Plus att jag ibland tog hoppsprång och skutt över trädstammar, jag fantiserade ihop en sak för mig själv nämligen på den hemliga stigen. Men vad tänker jag inte berätta, herregud, vad ska ni tro om mig ? :P

Undrar varför folk dras mer till olycklig kärlek än till lycklig kärlek, egentligen? På film tänker jag mest nu, Titanic, Moulin Rouge, Romeo och Julia, Höstlegender etc. Bitterljuvt på något sätt, och egentligen är det verkligen bra för en? Kärleken är så djup, de räddar varandra tack vare kärleken, stillar deras oro och får dem till bättre människor. Men är kärlek så? Kan man verkligen påstå att kärleken kan vara så djup, så mycket och så... jag hittar inte ord för det. Alla människor hänger upp sig på kärlek, något man söker efter, vill ha, vill uppleva. Men hur ofta blir det som på film? Finns det ens sådan kärlek?
Varför hänger man upp sig så på någon annan? När någon kommer blir alt bra, när någon är här blir jag hel osv.
Är det så? För det kan faktiskt kännas så.
Men samtidigt, enligt film, när den kärleken finns några imellan, dör de, eller så händer något som får dem isär. Och detta tycker vi är vackert, sorgsligt och poetiskt.
Är det för att vi innerst inne är rädda för att om man nu skulle kunna älska någon så mycket, så djupt och vara så lycklig, så måste det någon gång ta slut, på något sätt.
Man förtjänar det inte. Kan det handla om det, ens egen rädla för att inte förtjäna något så mycket?

Jag vill ha sådan kärlek som i filmen "dagboken", jag vill uppleva det, frågan är kanske om det går, om det finns sånt.
Å andra sidan, om jag tvivlar, och jag slutar tro på kärleken, slutar jag tro på allt som är viktigt, på allt som existerar, för allting är uppbyggt av kärlek.
Så, jag tror på kärlek, på riktigt kärlek. Kan man spela så på film, spela sådant glitter i ögonen när man tittar på någon, spela sådan passion, spela.. då finns det banne mig också på riktigt, utan ett spelande... //

Om jag ibland tänker för mycket?
Svar: JA!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0