Åhojhojhoj
Nu har jag tränat, duktig är jag minsann :)
Jag är egentligen en riktig hemma sittare. Jag har aldrig rört på mig specielt mycket i mitt liv. Och jag har aldrig haft någon rolig idrottsaktivitet på vardagarna. Det vill jag faktiskt skylla mina föräldrar på. Men vad gör det nu när jag är 19 år? Inte så mycket, tror jag.
Så därför får jag istället försöka ändra på den plattrövade, lata jävel man är och istället bli en muskelknutte. (okej där tog jag i, muskelknutte kommer jag nog inte bli)
Är det bara jag som tycker det är jobbigt när man får frågor som : -Vem är du? -Vad gör du på vardagarna?
För det första, så är det väldigt svårt för mig att säga just vem jag är. Det är så svårt att sätta fingret på. Visst jag kan säga lite hur jag är, jag är till exempel egocentrisk, egen, lättgrinig och svartsjuk. Men även är jag extremt ärlig, kärleksfull och flummig. Jag kan tycka att det är lättare för någon i min familj att svara på den frågan. En fråga som jag kan svara på bättre då är vem jag önskar att jag vore vara. Men nu är det ju så att jag är den jag är och det går inte att ändra på så mycket.
Den här andra frågan tycker jag är så pinsam. Vad ska jag säga? Att jag inte har en aning om vad jag egentligen gör på dagarna? Jag gör lite som jag känner för. Jag har ju ingen direkt hobby som jag gör på dagarna. Jag jobbar ibland och är med kompisar. Vad vill folk egentligen ha för svar på denna frågan? Är det vad jag har för fritidsysselsättning? För isåfall gör jag ingenting. För jag har ingen.
En sak som jag är rädd för. Och det är en sak som jag känner att det väldigt lätt skulle kunna slå in. Det är att fastna. Att fastna i livet på ett ställe där man egentligen vill utvecklas.
Nu har jag sagt att jag vill jobba utomlands och jag vill studera vidare. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte ens om jag vill studera vidare till sjuksköterska längre..
Men om jag inte försvinner ifrån Laholm snart blir jag galen. Jag är rädd för att ta det steget ut i världen, jag vet inte varför jag är rädd. Men jag känner att jag verkligen vill ta det steget. Jag vill verkligen känna att mitt liv är mitt liv. Och att jag lever mitt liv på ett sätt som jag vill leva. Jag vill känna att jag möter nya människor och att jag senare studerar på ställen som är bra och ger mig mer livserfarenhet och sedan får ett jobb som jag känner att jag vill jobba med.
Jag är jätterädd att jag kommer fastna här ...
Jag är egentligen en riktig hemma sittare. Jag har aldrig rört på mig specielt mycket i mitt liv. Och jag har aldrig haft någon rolig idrottsaktivitet på vardagarna. Det vill jag faktiskt skylla mina föräldrar på. Men vad gör det nu när jag är 19 år? Inte så mycket, tror jag.
Så därför får jag istället försöka ändra på den plattrövade, lata jävel man är och istället bli en muskelknutte. (okej där tog jag i, muskelknutte kommer jag nog inte bli)
Är det bara jag som tycker det är jobbigt när man får frågor som : -Vem är du? -Vad gör du på vardagarna?
För det första, så är det väldigt svårt för mig att säga just vem jag är. Det är så svårt att sätta fingret på. Visst jag kan säga lite hur jag är, jag är till exempel egocentrisk, egen, lättgrinig och svartsjuk. Men även är jag extremt ärlig, kärleksfull och flummig. Jag kan tycka att det är lättare för någon i min familj att svara på den frågan. En fråga som jag kan svara på bättre då är vem jag önskar att jag vore vara. Men nu är det ju så att jag är den jag är och det går inte att ändra på så mycket.
Den här andra frågan tycker jag är så pinsam. Vad ska jag säga? Att jag inte har en aning om vad jag egentligen gör på dagarna? Jag gör lite som jag känner för. Jag har ju ingen direkt hobby som jag gör på dagarna. Jag jobbar ibland och är med kompisar. Vad vill folk egentligen ha för svar på denna frågan? Är det vad jag har för fritidsysselsättning? För isåfall gör jag ingenting. För jag har ingen.
En sak som jag är rädd för. Och det är en sak som jag känner att det väldigt lätt skulle kunna slå in. Det är att fastna. Att fastna i livet på ett ställe där man egentligen vill utvecklas.
Nu har jag sagt att jag vill jobba utomlands och jag vill studera vidare. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte ens om jag vill studera vidare till sjuksköterska längre..
Men om jag inte försvinner ifrån Laholm snart blir jag galen. Jag är rädd för att ta det steget ut i världen, jag vet inte varför jag är rädd. Men jag känner att jag verkligen vill ta det steget. Jag vill verkligen känna att mitt liv är mitt liv. Och att jag lever mitt liv på ett sätt som jag vill leva. Jag vill känna att jag möter nya människor och att jag senare studerar på ställen som är bra och ger mig mer livserfarenhet och sedan får ett jobb som jag känner att jag vill jobba med.
Jag är jätterädd att jag kommer fastna här ...
Kommentarer
Trackback
