Ännu en morgon och ännu en dag. En till måndag.
Tiden går vidare. Utan någon hänsyn till oss människor.
Utan hänsyn till vad som händer i världen eller beroende på hur lite eller hur mycket vi hinner med med den tiden vi har.
En människas tid kan ta slut, hon kan lämna den här världen, och människors liv kan förstöras men de lever ändå. Tiden fortsätter gå utan hänsyn till ork, kraft eller omständigheter.
Meningen med livet är att det ska levas. Men tyvärr hinner vi knappt med det. Speciellt om man måste göra mycket för att få en fungerande vardag att gå ihop. Då kan det vara svårt att hinna med det viktigaste, att leva i nuet. Att bara få vara. Att få känna. Vart gick det fel?

Jag är inte ensam om detta. Och på något sätt ger det tröst. Att i ensamheten är man inte ensam, man delar den med en mängd människor världen över, i alla länder, i alla kulturer. Alla människor känner sig ensamma, men det kan omöjligtvis vara så, att det ska vara så. Om det skulle vart så, att människan är ensam, så borde vi inte ha känslan av ensamhet och tomhet. De känslorna borde inte finnas om de skulle vart naturligt. Något som är.

Men.. hur ska man fixa det då?