Jag älskar mina vänner, och anser mig mycker, mycket lyckligt lottad som har så bra människor runt omrking mig.
Jag kan inte förstå att så roliga och underbara människor gillar mig, och ibland funderar jag på vart haken finns?
Idag fick jag suoer mario cart. Eller hur?!? Hur fan kan man FÅ ett super mario cart, med extra handkontroll och allt?? Helt otroligt... och så roligt spel. Satt tom själv ett tag efter de åkt.
Livet har sina upp och ner, men med människorna man har runt sig så går allt så mkt lättare. TACK!!!!!

Som sagt, livet glider verkligen, och det är nästan så jag blur rädd. Jag har fått kämpa mig fram i hela mitt liv, men nu verkar jag bara kunna glida fram. Visst låter det skönt, men jag har ganska djupa ärr också som aldrig kommer försvinna. This is my time to shine, och få njuta. Samtidigt blir man rädd, var är haken tänker man, när blir det nerför igen. För ju mer uppåt livet går desto hårdare kan man falla. Fast jag ska försöka att inte tänka så, för jag har lärt mig av erfarenhet att hur långt ner jag än hamnar, lyckas jag alltid ta mig upp.
Som någon sa till mig: se på dig nu, trots att du varit med om mycket av det västa som kan hända en svensk, så har du klarat dig och nu sitter du med en högskoleutbildning och en underbar dotter samt ett bra liv...
(varför han sa "svensk" är för att det ute i världen finns mammor som tvingas döda sina barn, eller människor som tvingas fly, eller svält, sjukdomar och har varit med om värre saker än vi som svenskar någonsin kan tänkas gå igenom)

Jag är fan bortskämd. Bara jag inte vänjer mig vid det, och blir en egosentisk och bortskämd människa... jag måste fortfarande minnas vem jag är och vad jag gått igenom för att hålla mig på jorden //

Over and out