Alla är vi olika, och tur är väl det.

Ibland märker man detta särskilt väl när man pratar i telefon.
Vissa ringer ofta mig för att bara prata om: mig. Konstigt, men det blir alltid så.
Vissa ringer bara när de själva har problem, och pratar om sig själva.
Vissa ringer för att bara vara trevliga, de kanske inte har ringt på ett tag och känner att de måste.
Vissa ringer för att berätta något kul och sedan pratar man om det.
Vissa ringer för att säga något snabbt, och sedan blir samtalet evighetslångt.

Idag när jag har varit sjuk har jag verkligen märkt skillnad på samtalen. Väldigt sällan är jag människan som bara babblar om mig, men idag har jag behövt lite medlidande och förståelse. Mamma kom visserligen inom, 5 minuter.. men det var allt...  Sedan skulle hon på jobb.
Jag förstår att människor har ett eget liv, säkerligen ett mer spännande liv än vad jag har också, men att inte kunna lyssna eller ge medlidande eller ställa följfrågor... okej...

Människan i dagens samhälle har blivit dåliga lyssnare, alltför egoistiska. Problemet blir, för att få plats måste man ta den, vilket betyder att man själv måste bli mer egoistisk.

Men ibland, bara ibland, skulle det vara så skönt om någon, bara för en stund, hade kunnat he en lite plats, lite lyssnande, utan att man måste kräva den.

//R