God morgon säger jag idag.
Jag är uppe men inte vaken känns det som, har inte kunnat sova något nästan då det känns som om jag drömt alldeles för intensivt och vet inte riktigt om jag har varit vaken och tänkt allt, eller om jag sovit och drömt allt.
Får se hur det går med tentan idag men jag hoppas jag får göra den, och jag tror att jag kan klara den så....

Hur är det med er idag? Sovit gott? ÄR ni lediga idag?

Tur nog känner jag mig rätt glad idag, även fast man är trött och har den där tentan, jag är glad över att vara mig, ha Emmah här bredvid mig i sängen och jag är glad för de små, simpla sakerna vi har varje dag, som vi borde uppskatta så mycket mycket mer.
Hörde nämligen en fruktansvärt hemskt sak igår, och även fast jag vetat om att sådant händer innan, blev det så fruktansvärt uppenbart för mig igår.
Jag visste inte hur jag skulle göra och det var alldeles för hemskt för att kunna tänka på, så jag gjorde det enda hjärnan klarade va, sköt ifrån mig det.
Men sakta sakta under natten har hjärnan tagit in det, så jag lättare kan tänka på det.
Okej, jag måste berätta, men jag varnar er, samtidigt som jag hoppas att ni är tillräckligt sympatiska och empatiska för att ta åt er, om inte allt, så lite.

En kompis till mig och hans föräldrar har barnhem lite över allt i världen, och han berättade för mig en levnadshistoria som en liten pojke berättat. Kan inte berätta exakta detaljer då jag helt enkelt inte kommer ihåg dem och då det blir för hemskt.
Om jag fattade det hela rätt så var det en familj på 4 eller 5 barn då soldater kom.
De tvingade mamman att välja vilket av sina barn hon skulle mörda, men då hon inte kunde välja tvingade de henne tydligen att krossa systerns huvud mot husväggen och sedan lemlästa henne. Övriga i familjen tvingades titta på. Efter detta tvingades alla att skjuta alla, pappan tvingades skjuta mamman, och pojken tvingades till slut skjuta mamman och om det fanns en till syster, och till slut lämnades pojken, som nu tydligen bor på ett barnhem.
Sånt här händer verkligen, på riktigt. Tänk om jag skulle tvingas göra något sådant, kanske med hot att de annars torterar eller våldtar barnen istället. Tänk att den här pojken faktiskt fortfarande fungerar, men med vilka men?

Vi har allt här i Sverige, ändå tar vi allt för givet, är lite halvt olyckliga, lite halvt lycliga, och när vi hör sånna här saker blir vi bedrövade, men skjuter det sedan snabbt ifrån oss, dels för att vi inte kan hantera det, dels för att det är alldeles för hemskt att tänka på, dels för att vi ändå inte kan göra så mycket. Som enskild individ känns det inte som om du kan göra en världförändring i den skalan. (En del är för upptagna med jobb och jobbiga faster Greta helt enkelt)
Men någonstans får man börja, och man kan börja i det lilla. Idag är jag lycklig och tacksam, jag har mig och jag har Emmah, och jag föddes i ett land med världens bästa föruttsättningar. Kanske kan jag idag få någon annan att må bättre, och den personen i tur giver det vidare.

Kram/Kram/Ciao