Nu är Emmah äntligen lagd. Egentligen ganska sent, men det är svårt att hålla rutinerna när hon är ledig ifrån dagis och jag har en massa plugg hela tiden.
Hon badade och jag klippte hennes naglar (hatar långa tånaglar och ovårdade naglar överlag så) (o andra sidan är jag själv nagelbitare så jag kanske inte är rätt person att bedömma andras nagar)
Flätade hennes hår med, hon har ju så långt hår nu så det är svårt att hålla det vårdat.
Besök fick vi också, av vår gamla katt, vi hittade nämligen en kattunge i sommras som inte kunde varit gammal som vi tog oss an, men vi var tvungen att ge bort den till en kompis sedan då det enda Emmah och katten (Som heter Kompis, förlag från Emmah) bråkade hela tiden.
Min mamma är allergisk med vilket gjorde att vi var tvungen att ge bort den av fler anledningar än det förstnämnda







Ibland när jag känner att jag hatar hennes pappa som lämnade oss och lämnade mig för att ensam ta mig an henne, och för att han har gjort henne pappalös.
Han ville ha barn och var emot abort med, så jag tillhör inte de som gjorde något emot pappans vilja, men efter att hon var född lämnade han oss för annat. Vill inte gå in på exakta detaljer, men iband när vardagen är extra svår, eller när Emmah frågar efter sin pappa, hatar jag honom, och det han gjort.
Men när jag sedan tittar på vad han efterlämnade, Emmah, förlåter jag honom allt och orkar vidare.
Han lämnade nämligen det absolut bästa till mig. Och det slår alla bra minnen, och alla dåliga minnen, helt plötsligt blir allt jobbigt värt det.