Jag satt en stund med mitt 1000 bitars puzzel innan och flinade åt min ide om att livet egentligen borde kunna ses som ett puzzel.
Ramen är barndomen, grunden. Allas är inte färdiglagd, men alla kan lägga färdigt ramen ch ta över där någon annan avlsutade. Allting i mitten är vårat liv. Som vi ska fylla och puzzla färdigt allteftesom.
Vi ska vända och vrida små puzzelbitar och försöka hitta rätt plats åt dem i våra liv. Många gånger är det svårt, jobbigt och frustrerande. Men hittar man bara en puzzelbit så far ett litet rus igenom en, och det är precis därför vi fortsätter leta små puzzelbitar. För den där kicken.
Ibland sitter vi med en puzzelbit, helt säker på vad den förestället, men den passar inte, vi får inte in den, ibland räcker det med att vrida lite på den så den passar. Ibland måste vi lägga undan den, och senare hittar vi dess rätta plats.
Vissa bitar plockar vi fram för att vi vet att de hör ihop någonstans i ett visst område, men väntar tills vi kommer på exakt vart de ska ligga.
Huvudsaken är att vi aldrig ger upp, för en dag dör vi, och även fast vi kanske inte fick färdigt hela puzzlet, vårat liv, så kan vi iallafall dö med vetskapen om att vi iallafall försökte, var på rätt väg och ansträngde oss.
Vissa minnen eller vissa saker som händer oss vet vi inte vad vi ska ha till, men en dag upptäcker vi att puzzelbiten skulle sitta precis där,kanske någon helt annanstans än där vi trödde från början. För ibland är man helt säker, men livet är ironiskt, den gillar att leka med oss och göra oss lite förvirrade.
Det är inte heller lätt, och vi har ett val att låta bli att alltid sträva efter sökande och letande. Vi kan låta bli att puzzla och bara glida med i de omständigheter livet utsätter oss för, men någonstans inom oss vet vi att vi kanske skulle sätta oss och puzzla ihop allting.
Ett puzzel är inte perfekt, man ser skarvarna, även när det är färdigtlagt, men tillsammans kan man se en meningsfull helhet.
Det är min väg, att alltid fortsätta lära, fortsätta söka och alltid fortsätta fylla puzzlet, bit för bit.

Att jag sedan kanske tänker för mycket när man sitter där och puzzlar är en annan sak, men jag tänker hellre för mycket än för lite :) och att tänka är också ett sätt att alltid söka vidare. För vissa puzzelbitar är redan lagda, och de tillsammans gör livet mer meningsfullt, och det njuter jag av, men det finns mer där ute.



Så här ska det bli, det är svårt att lägga ett svart/vitt puzzel med mycket svart/vitt i. Men jag gillar utmaningen, jag gillar bilden, och en dag ska jag ha det som en tavla.

Rättelse.. jag spelade tvåan på xboxen av det spelet, inte ettan som på bilden ;) tack Madde