Min kompis Emma skulle blivit 24 år gammal nu. För några dagar sedan fyllde hon år.
Eller skulle fyllt år.
Det är någonting man aldrig helt kommer över.
Smärtan - chocken - obegripligheten - och acceptansen av att vi aldrig riktigt kommer få svar.

När jag fick redan på att Emma var borta var jag ute hela den dagen för att leta.
Kvällen innan hade  jag och min kompis Stina tittat på film. Jag tänkte ringa Emma. Men gjorde det aldrig.
Jag och Niklas var ute och letade, jag kände på mig att Eddie och Robin visste något, men de gav aldrig några svar.
Jag körde förbi där de låg, fast det visste jag inte då.
Chocken utav telefonsamtalet som bekräftade hennes död är obeskrivbar. Att någon är död är något obegripligt.
Jag storgrät, jag kunde inte andas. Jag föll ihop på köksgolvet och mamma tog emot. Att Emma kunde vara död? Nej! Hjärnan fattar inte sånt. Hjärtat vägrar tro det.

Alla tidningar som ljög ihop historier om vad som hänt gjorde smärtan så mycket större. Alla journalister som försökte få en att säga något, vad som helst hade absolut ingen som helst sympati.
Hela skolan sörjde, men vi var några få på skolan som sörjde mer. Vi som var med henne. Vi som skrattade med henne. Vi som gjorde totalt flummiga saker med henne. För Emma var impulsiv, rolig, och flummig. Vi som åkte moppe med henne eller festade med henne. Vi som ståt vid hennes sida då folk retade henne. Och vi som älskade henne. Vi som inte kunde acceptera hennes frånvaro.

Vem som helst kan dö hur som helst, och inte många vet hur det är att leva med smärtan.
Å andra sidan är de glada minnena med henne värda så mycket mer än smärtan mördarna gav oss.

Att de är ute nu, fria, levande och nöjda gör det hela så mycket värre. Att Emma aldrig kommer kunna skratta åt mig igen är deras fel..

Jag vill ha tillbaka henne.. för även om jag accepterat döden, så fattar jag den fortfarande inte.

Länk till artikel