11 september

Idag för ett antal år sedan skedde det oväntade.
Det vi inte trodde kunde ske.
Detta ruskade om världen ganska ordentligt, och ärligt talat, då det hände pratade jag och mamma om att bunkra upp med konserver och annat då det kanske skulle vara bra om ett tredje världskrig bröt ut.
Jag kommer ihåg att jag tänkte då det hände, då jag stod där i skolan och de hade kört ut tv:apparater överallt i aulan och korridorerna, och alla stod för att titta, tillsammans stod  vi tysta runt alla dessa tv:apparater.
Att ur trauman, ur kriser, förenas vi människor. Där stod vi, och kunde utbyta ord med någon vi aldrig tidigare pratat med. Där stod vi alla, helt chockade, och såg människor hoppa. Där stod vi och kunde nästan känna ångesten, paniken och förvirringen. På något sätt förenades vi alla, i en gemensam känsla.
Även fast det är svårt att se det goda i mänskligheten, så insåg jag vilken styrka vi faktiskt kan ha tillsammans. Då rätt och fel, blir svart och vitt och hur vi faktiskt, oftast handlar efter det rätta, oberoende av om vi känner varandra eller inte. (Förutom när människan hamnar i chock och panik då och bara reagerar efter sin egen överlevnadsinstinkt)

Vad har jag då gjort idag än så länge?
Jo jag har använt mina små muskler i kroppen och mockat. Känns faktiskt riktigt bra.
O nu när jag är hemma blir det städning för hela slanten, tills Emmah ska hämtas. Ska även ta hem en kompis till henne efter dagis så denna dag blir spännande :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0