Mina ögon svämmade över. Tårar rann sakta nerför mina kinder.
Det sved i ögonen. Var tvungen att blinka vilket gjorde att tårarna började rinna mer.
Näsan började rinna, och jag torkade av mig mot ärmen på tröjan.
Tårarna började rinna snabbare och snabbare längst med kinderna.
Jag kunde inte se ordentligt på grund av suddighet i ögonen.
Jag började snyfta, främst på grund av snoret i näsan som började rinna ännu mer.
Varför, tänkte jag, varför?
Jag gråter aldrig, så varför nu? Vad, varför och hur?

Smärtan i ögonen blev olidlig och jag var hela tiden tvungen att blinka mer. Nu rann det i strömmar nerför kinderna.
Men på något sätt var gråten vacker, inte en min gjorde jag när tårarna rann, förutom när jag hulkade lite.
Även sorg kan vara vackert. Inte för att jag var ledsen, jag skalade bara lök, men ändå.

Idag har Emmah hållt på och blivit överkörd. Jag ser det framför mig och ryser. Tänk om det inte hade gått så väl och det hade varit en av de sista minnesbilderna jag haft av henne? Jag har förlorat en Emma, jag tänker inte förlora en till. Min älsling.
Efter detta kom vi hem till pappa, och det första Emmah gör är att snubbla rätt in i kaminen och bränna handen ordentligt. Stackaren.. Nu ligger min älskling här bredvid mig och har äntligen somnat, med handen i en vattenskål. Ska ta bort den nu snart.

Hon är mitt liv, för allt mitt är uppbyggt kring henne, och hon är det viktigaste jag har. Utan henne vore allting meningslöst. Jag har ju bara henne också.



Sov gott allihopa!!