Nu är mitt skolarbete klart.
Det är inte bra, men det är iallafall skrivet.

Jag går igenom en fas nu i mitt liv. En kris. Jag faller neråt, så att jag sedan kan börja klättra uppåt.
Jag överanalyserar allting, så att jag kan gå vidare sedan. Jag tar mig igenom en lättare deprission.
Jag ligger på botten och filosoferar för att få kraft att ta mig upp. Jag skriker i ett fullt rum, men ingen hör.
Jag står inför ett sup och funderar på att hoppa.

Ja ni fattar liknelserna va?

Just därför blev inte arbetet någonting att skryta med. Men som sagt, det är gjort.

Nu ska det till mamma för hon behövde min hjälp en stund. Sedan får vi se vart livet för mig. Iallafall kan ju livet få föra mig lite hit och dit fram tills klockan blir 4. Då ska ett blont litet gulligt barn hämtas från dagis och vi ska vidare på äventyr. Visserligen inbegriper äventyret att hon följer med mig på jobb, men hey, det i sig blir lite äventyrligt för vi vet aldrig hur detta kan sluta.

Ni tror att livet är där ute, vandringar på kinesiskamuren och äventyr i regnskogen. Jag ska tala om för er att äventyret ligger i vardagen, iallafall när man har barn, hur man hanterar en vardag och hur man hanterar äventyr i den, det ni. Det kallas äventyr.

Och ja, jag kanske förskönar verkligheten lite, men vad är en verklighet igentligen. Så som jag upplever den? Så som ni upplever den? Eller så som andra upplever den? Min verklighet är hur jag upplever den, och jag väljer att se mitt liv som ett äventyr.

//R