Jag hatar att se min dotter besviken.
Nu menar jag inte besviken i som att inte få den leksaken hon ville ha.
Inte heller menar jag den besvikelsen efter att något roligt blir inställt.
Utan nu pratar jag om den besvikelsen hon känner då hon gått och väntat väldigt länge. Hon har bakat bullar som jag inte fått röra för att det är till honom. Planerna på vad hon ska visa honom när han kommer och att äntligen få träffa sin pappa och visa honom hur hon bor. Hon längtade efter detta, väntade på det och planerade det.
Men han kom inte.¨
Däremot kom hans flickvän och skulle hämta.
Förstår ni. Att se hennes små små axlar sjunka ihop. Att leende springa fram till dörren och sedan få höra att pappa inte är med. Hur leendet sakta sjunker ihop, trotts att hon försökte fortsätta le.
Hur hennes huvud sjönk ner mot bröstkorgen i ett desperat försök att inte visa tårarna.
Hur hon vänder i hallen och går in i sitt rum och börjar pilla på småsaker.
Hur jag som mamma går efter och frågar hur det är, och hon rycker på axlarna och anstränger sig hårt för att inte gråta. Hur jag ger henne en kram men hon nästan puttar bort mig, för får hon sympati nu kommer hon brista, det vet hon.
Jag lovar henne att hon kan ringa när som helst. Hjälper henne att klä på sig. Hon tar lång tid på sig. Tittar fortfarande ner i golvet och vill inte riktigt titta upp.
Hon följer med flickvännen ut, innan dess ger hon mig en kram och jag pussar henne.
Älskade gumman säger jag, och jag ser hur hennes ögon fylls med tårar.

Hennes bullar hon bakat, hennes rum hon städat, hennes förhoppningar och hennes glädje. Allt försvann.

Och där står jag, och kan inte göra ett skit. Förutom att finnas där. Men det man skulle vilja göra är att skydda henne, krama henne. Vägra att släppa iväg henne. Skrika och långsamt tortera denna människa så att denna får känna samma smärta han orsakar mitt barn, sitt barn, vårt barn. FY FAN!! Han hav henne löftet, han fick henne att se fram emot det. Men nej.. och vad kan jag göra?

Det enda jag kan ge är min kärlek till henne. Men ibland räcker det inte, tyvärr.