Jag är skiträdd!

Skit rädd...

Jag är skitärdd för att det sista jag såg av min pappa var häromdagen. För att jag kanske aldrig mer få ha en vanlig djup diskussion med honom. För att aldrig mer kunna åka och hälsa på i huset och han är där.
Att jag inte kunner komma kunna förklara för Emmah vad som hänt. Att hon när hon vill åka till morfar aldrig kommer kunna få det..
Att jag aldrig mer stolt kommer kunna berätta för honom om en bra bok jag läser, för han älskar att läsa lika mycket som mig. Att jag aldrig kommer kunna stoltsera med ett bra betyg framför honom, eller kunna ha honom med den dagen jag gifter mig, eller Emmah gifter sig. För att han kanske aldrig mer får se resten av sina barnbarn som en dag kommer komma.

Jag vet, det finns hopp, de är duktiga i Lund och bla bla bla, men jag är så trött på att bara höra sånt nu.
Jag är skiträdd och jag måste få vara det. Be mig inte om att vara stark just nu, för jag orkar inte det nu. Imorgon är en ny dag, med nya tag, men jag kommer vara lika rädd för det.

Gode gud, se till att det ordnar sig. Se till att detta inte är det sista för oss. Se till att han är stark, och ge oss styrka.
Jag ber dig, med tårar i ögonen, halsen igensvullen och maskara i hela ansiktet. SNÄLLA!!

Jag vet att några av er varit med om liknande saker innan. Jag vet att andra av er verkligen försöker förstå. Tack.. men jag är så förbannat rädd just nu, så rädd... och ganska ensam...