Har varit en lång dag idag..
T kom hit och väckte oss med frukost, och sedan har dagen ¨gått, både långsamt och snabbt samtidigt.
Konstig känsla, men jag har blivit mer medveten om nuet, tiden. Tiden flyter på, men samtidigt är tiden ett mänskligt påfund.
Vi är rädda att förlora minuter, sekunder, timmar och dagar, men egentligen kanske alla minuter som går något med livet att göra.
Det vi kommer komma ihåg är de viktigtaste tankar vi haft, levnadserfarenheten och vad vi gjort här i livet. Om det finns något vi tillfört för mänskligheten. Om vi visat tacksamhet mot livet.
Visst, man kanske inte känner att man kan tillföra mänskligheten något, men man kan tillföra människor omkring sig något, och i slutändan kanske man gjort mer för de levande människorna än man någonsin insett, eller kommer få veta.

Livet är en gåva, något vi borde vara tacksamma över, och inte ta för givet.

Hjälp, tänk om något inte går bra.
Och går det bra, har jag återigen lärt mig något av livet som inte många inser förrän sent i livet. Jag lärde mig detta redan fösta gången jag var med om att någon närstående dör.
Att aldrig ta livet för givet. Att vem som helst kan dö, närsomhelst, och hursomhelst. Att hålla kära nära sig. Och att aldrig försöka begå misstag, för det kanske är försent redan imorgon att någonsin kunna rätta till det.

Om det inte går som det ska, har min pappa läst mig mycket om livet. Gett mig en start, och någonstans därinne, har han alltid trott på mig, och oss barn. Men jag tror inte jag skulle klara mig speciellt bra utan en pappa. Och Emmah, ska hon växa upp utan minnen av sin morfar. Nej, han gör helt enkelt bäst i att överleva detta, och bli frisk, utan kompikationer. Så är det bara....