Min kära pappa är i Lund nu.. ska göras redo för det hela imorgon.
Jag kommer stå som närmast anhörig, så hela dagen imorgon kommer jag vara på spänn.
Till och med ett positivt beskedd kommer antagligen få mig att förlora fotfästet, då allting kommer släppa.

Emmah pratade med honom idag och sa "jag älskar dig" Jag hoppas att det inte är sista gången han hör henne säga det.

När jag fick reda på att Emma var död, (min gamla klasskompis) vet jag inte riktigt hur jag tog mig igenom allt.
När jag får höra att människor har gått igenom det här innan mig blir jag förvånade över deras styrka. Att man klarar av det. Smärtan över att förlora någonting kärt går aldrig över, aldrig helt.
Men man får tänka att det var värt det, smärtan mot det positiva att man fått lära känna dem, fått vara delaktiga i deras liv.
(Ser ni, lite positivt kan jag få fram:)

Men som jag sa åt pappa, du ser till att vakna, och att det är en godartad kan jag gissa.
Livsviljan i en människa är enormt stark, och den är beundransvärd.

De säger, där vetenskapen slutar, tar mirakel vid. Där läkarna inte kan mer, tar Gud över. Jag tror inte Gud är den som styr när det är dags att dö, det är människorna själva, på ett sätt eller annat, men jag tror att det finns mer ute i världen än vad vi ser, eller känner. Där finns mirakel, och om pappa inte orkar mer, får allting annat ta vid.