Ok, man bör komma ihåg att jag alltid gillat att skriva en aning mer dramatiskt än verkligheten, eller, kanske inte egentligen.

Ensam satt hon kvar på bussen. Han hoppade av med de sista orden "vi hörs"
2 underbara dagar, en härlig vecka. Hur kunde hon vara så naiv, så blåst, att hon inte sett, samma sak ännu en gång, han lämnade henne igen.
Ensam satt hon kvar på bussen, tittade inte ens upp då bussen körde förbi honom.
Tårarna rann sakta ner för kinderna, men hon bet ihop, knep ihop ögonen.
Ingen skulle få se, ingen skulle få se hur ont det gjorde.
Aldrig skulle någon få se hur hon grät, aldrig mer skulle hon öppna sig för någon.
Hon hade vaknat den morgon, med ett leende på läpparna, kunde inte låta bli att kyssa honom, röra honom, ta på honom, känna honom där bredvid sig.
För första gången hade hon vaknat lycklig, vid hans sida, där hon hörde hemma, där hon visste hon var hel.
Här skulle de ligga för evigt, här skulle de alltid vakna upp, sida vid sida. Hela dagen var de, men till slut var hon tvungen att åka hem. Bussen skulle de ta, först till hans föräldrar, sedan träffas på en grill på kvällen.
På busshållplatsen ringer hans flickvän, sur för att han är med hon, och lägger på luren. Han ringer upp flickvänen, från hennes mobil, säger hur mycket han älskar "henne" saknar henne, ber om förlåt. Samtidigt sitter hon bredvid, hör allt, dör sakta andetag för andetag i ett chocktillstånd. Han skulle ju göra slut med henne, hade han sagt.
Sakta löses hennes själ upp i intet.
Han säger inget, förklarar inget, bara hoppar av med de orden, "vi ses"
Han som dagen innan bedyrat henne allt, lovat henne allt, han som torkade hennes tårar kvällen innan och lovade henne en ring. Han som såg henne i ögonen och lovade henne en evighet med honom.

Ensam sitter hon, stirrar ut genom rutan, kämpar mot tårarna med en knuten näve och käken hårt spänd.
Ensam mot allt i världen, ensam, med hans barn i magen, mot resten av livet
Ett hopp tänds, han sa vi ses, kanske på grillen, kanske, kanske

Ensam på grillen, med matos och massa människor.
Hon väntar, väntar på honom, hon hoppas, hoppas på honom, kanske kanske
Varenda gång en bil kör förbi rycker hon till, varenda gång någon öppnar dörren tittar hon snabbt upp, men det är aldrig han. Hennes ögon glittrar till för varje hopp som tänds, men alltid sjunker hon ner i stolen, ensam igen, djupare och djupare för varenda gång.
Till slut stänger grillen, hon blir tvungen att gå.
Ut i kylan, med människor runt omkring, men så ensam ändå.
Tittar ut mot vägen en sista gång, han är inte där, han kom inte. Hoppar sloknar, och med hoppet dör hon.
Så ensam, med ett barn i magen, så olycklig, så död i sitt inre.