Ingenting går enligt planerna ikväll, nu är min syster här, vi har precis badat och pratat om människor som fortfarande inte växt upp. De som går och drar i evigheter med dåliga förhållanden bara för att...ja varför? eller de som håller ihop med partners på grund av ja....vad som helst egentligen. Vana kanske? Vad vet jag

Jag hoppas att jag aldrig kommer hålla ihop med en kille bara för att, för att vi har barn ihop, eller lån på huset ihop eller vad det nu kan vara. Alla förhållanden har nersvackor, men inte alltid väl?
Sedan tror jag inte på romantik och passion livet ut, dag efter dag år efter år, det handlar om uppoffringar, förlåtelse, kommunikation osv, men om man älskar varandra, iallafall om det var jag, hade jag lätt kunnat uppoffra min dröm något år för hans dröm, för jag hade vetat, att han senare skulle göra samma sak för mig. Tvivlar jag däremot på det, tvivlar jag nog på hela förhållandet.

Sedan emellertid är jag kanske inte rätt person att utala mig om förhällanden då jag som regel tröttnar efter 2-3 månader och går vidare, jag är inte känslokall, det är svårt för mig, svårt att såra någon annan, men jag vill ha mer, mer av vad det än var de inte kunde ge.. kanske är jag just därör precis rätt person att utala mig om detta, för jag begär mer av livet och kärlek än bara en fråga om att nöja sig, vänja sig och bara vara.

Så till alla som tycker att jag borde träffa någon. Om en kille träffar mig som inser att jag kanske är den rätte, nummer 1 för honom, då kan vi börja prata, tills dess, så njuter jag av livet och av mig själv.
Hemska tanke att aldrig kunna vara själv en vanlig fredag tillexempel, eller som idag, göra vad jag vill på impuls.

So long and good night everyone