Hur ska man egentligen se ut, som tjej eller kille nu för tiden?
Samtidigt som allt är accepterat, är det inte det, vi lever i dubbelmoralens samhälle. Vi vill passa in, men samtidigt synas, sticka ut lite. Men medans Cosmo pratar im IT- tjejer, bli festens medelpunkt osv, kan ju inte alla vara det, bli det. Det är en sanning vi alla lever med, alla kan inte vara festens medelpunkt eller den som stiger in i ett rum fyllt med folk och alla ser henne/honom. Samtidigt är det väl en tanke, eller en önskan som slår alla, att få vara just den personen.
Som med sin karisma slår folk med häpnad.
Alla får 15 minuter i rapmljust någon gång hörde jag, men det kan ju inte stämma. Det har inte hänt med många jag känner, och visserligen finns det fortfarande tid för de flesta av dem jag känner att en dag kanske synas, men ja vet också många som det aldrig kommer hända med. Så hur ska man då göra om man nu har den önskan? den drömmen? Acceptera sitt liv och glädjas åt det man har, eller försöka hårdare, till varje pris? Allt har sina nackdelar får vi nog inte glömma, och alla har sitt de måste försonas med. Alla kommer vi bli sårade, bli besvikna, höra kritik och fundera på meningen med livet. Alla vaknar upp ibland och funderar på hur man ska överleva dagen.
Man glömmer det lätt, att de människor man ser mest utav, kanske egentligen är de olyvkligaste människorna, som har en tung ryggsäck att bära. De har bara lärt sig le större på alla bilder som tas, de har lärt sig att låtsas, att spela en roll, men vad händer när lampan är släkt, den röda mattan är ihop rullad och de är helt ensamma, trotts allt folk runt omkring sig. Blir de sedda för den människan de verkligen är? Eller blir de sedda som den roll de spelar?
Så frågan är egentligen, för vad vill du bli sedd som? Vill du vara en roll, eller bara dig själv. Vill du le på alla bilder, eller vill du ibland ha möjligheten att även kunna få se ledsen ut på dem.
Vem är jag, och vad vill jag bli ihåg kommen för? Vad vill jag tänka precis innan jag dör?
Att jag iallafall log på alla bilder, att de kommer ha mig på internet ett tag till även efter min död så att folk kan läsa om mig.
Eller att jag var iallafall alltid mig själv, glad eller ledsen, och min familj och vänner kommer alltid, alltid kunna komma ihåg mig som precis den jag faktiskt var.

Dröm, lev, men glöm inte vem du är, och vad du vill vara. Det finns ingen ingen annan utav dig.