Även fast jag somnade 11 igår hade jag svårt att komma ur sängen imorse för att ta emmah till dagis.
Kanske för att jag somnade av världens huvudvärk och därför inte fick sömnen jag behövde.

Igår hämtade jag emmah på pulkan. Det var mörkt ute, men allting lystes upp av stjärnorna och månen som sken upp snön. Emmah satt i sin pulka med en varm filt, och jag hade byltat på mig ordentligt för att inte frysa.
Jag gick över en mörk fotbollsplan till ljuden av den knastrande snön och pulkan som gled över marken.
Jag tittade upp mot stjärnorna medans jag gick där, och kände hur liten jag är på jorden. Att allting är mig övermäktigt. En djup respekt la sig i mig, till gudarna, till stjärnorna och till alla krafter som finns på jorden.
Där gick jag, med snö knastrande under mig, men min dotter som var salig över lyckan att åka pulka, och jag kände tacksamhet för att jag fanns. Tacksamhet för alla omständigheter som lett mig vidare på vägen och som gjorde att jag gick där, precis just då, under stjärnorna på en mörk fotbollsplan som lystet upp utav snön.
Tack. Tack. Tack.
Tacksamhet och lycka. Lycka och tacksamhet. Jag finns. Emmah finns. Tack