Jag ångrar aldrig Emmah. Aldrig att jag har gjort det heller.
Hon är mitt liv och min ögonsten, och om man tänker på det, det enda jag gjort här i livet som verkligen betyder något, som är viktigt.
Man när man som idag, då man har pluggat hela dagen, försökt sitta med 10 internet sidor uppe, och skriva, googla, söka, och blir helt slut i huvudet. Då man hela dagen fått avbryta arbetet hela tiden för att någon behöver mat, behöver något, vill gå ut, gör illa sig etc. Då hon kissar på sig och inte har några byxor, och sedan skriker hela bilresan hem för att hon fryser. Då det ska borstas tänder, läsas för, tvättas i ansikte och efter hon är lagd, så ska tvätt hängas, jag ska duscha, plugga mer, förbereda morgondag osv.
Då känner man att ibland hade det varit skönt att vara två. Någon som har exakt lika mycket ansvar som mig. Någon man kan säga " om du nattar hänger jag tvätt".
Men den personen finns inte i hennes närvaro.
Oftast tycker jag det är skönt, riktigt skönt. Jag är van att klara av allt själv, och jag älskar friheten jag har då jag är ensam med henne.
Men, nu är jag riktigt trött, Emmah sover och nu ska jag sortera/hänga tvätt. Duscha. Läsa lite psykoanalys. Plocka fram kläder till imorgon. Packa Dagisväska. Fixa till i köket och sedan kanske, kanske jag orkar läsa lite ur en bok jag vill läsa.

Jag menar inte just nu att jag saknar hennes pappa, så det inte blir missförstånd nu, menar bara att jag är väldigt trött nu.

Det bästa är trotts allt, att jag älskar henne, hon älskar mig och hon är frisk, levande och helt underbar