Den frågan fick jag för ungefär en halvtimme sen.
Min pappas arbetskollega öppnade dörren till huset och ropade hallå, skrämde halvt vettet ur mig. Jag låg ju i sängen och hade precis vaknat efter mina vanliga sovtimmar efter jobb.

Han ba - Huset håller ju på att blåsa bort. Träden står inte upp längre, de lutar!
Jahaa, jag märker aldrig sånt ?
Tanterna på mitt jobb kan fråga om det blåser ute, och jag kan inte svara på det även fast jag varit ute endast 3 minuter tidigare. Jag lägger inte märke till sånt alls! Men regn! Det märker jag, minsann...

Nu är han o köper mat till oss, är inte det snällt ? Sist han var här bjöd han på cider och vin :) Det är inte dåligt det inte!

Det är nämligen så här att i det här huset är dörren öppen för i princip alla. Förutom lodisar. Eller tja de skulle säkert också vara välkomna ifall pappa kände en lodis väl.
Både mina, min brors kompisar och min systers kompisar är alltid välkomna i det här huset. Det är lite som öppet hus ibland, känns det som.
Och då är ju alltid pappas arbetarkompisar också välkomna i det här huset. Faktiskt lite trevligt med sällskap ibland. Blir rättså lätt ensamt här. Tur att man endast har 6 minusters bilresa till mammas hus:)
Kommer ihåg innan var det alltid en underlig man som brukade komma på besök. Han bodde några hundra meter härifrån, och pappa kände inte honom så jätte bra egentligen. Han var gammal och pensionerad och bodde helt ensam. Han började väl få någon demenssjukdom. Han kunde komma hit och säga : - Jag vill ha kaffe.
Då satte pappa på han kaffe och han blev nöjd, satt i det här huset i en halvtimme. Sen gick han igen utan att säga hejdå. Lite smålurig prick, den där !

Nu bor han tydligen på byns äldreboende på någon låst demensavdelning.

Nu kom maten!