Något jag verkligen märkt nu för tiden är hur dåligt folk mår, och hur mycket depritioner som finns i samhället, och hur ensamma folk faktiskt är.
För ungefär 2 år sedan hade jag en ordentlig deprition, anledningen att jag inte blev inlagd var för att ingen kunde ta hand om Emmah under tiden.
Jag kände mig så ensam, och fast i livet. Precis som om jag kunde förutspå hur hela livet skulle se ut, med all stress som finns i vardagen, 6 veckors semester, aldrig kunna göra vad jag vill och när jag vill osv.
Men det värsta var ensamheten, precis som om man stod ensam i ett rum, och skrek, men ingen hörde, eller ens såg, samtidigt som jag kunde höra dem så väl.
Gick till och med så långt att jag ibland fick ångest attacker och knappt kunde andas. Men på något sätt tog jag mig ur det, tänker inte berätta hur, eller jo,bland annat var det för just Emmahs skull, vad skulle hon tycka och tänka om mig om jag bara gav upp? Hon skulle hata mig, plus att jag skulle lära henne att om allt är skit, ge upp, det är inget man vill lära ut, till någon, och sedan såg jag till att en förändring i livet skedde, jag tog reda på vad jag brinner för här i livet, och kämpade för det, kämoar fortfarande, men jag har ett mål i sikte. Vissa dagar kan jag känna så igen, men då försöker jag unna mig något som jag älskar att göra men inte gör så ofta, tex måla, eller sätta på film till Emmah och själv ligga och sträckläsa en bok, jag älskar att läsa så.
Men alla har sin väg, och ingen är dens andra lik. Jag kan ge 100 goda råd, jag kan låta positiv och hurtig, och jag kan puscha dig, men jag kan aldrig helt förstå din exakta situation, eller hur du exakt bör göra för att komma ur den onda cirkeln. För det måste du själv komma på.
Vissa har bättre föruttsättningar än andra, tyvärr ser livet ut så, men alla kan må dåligt ändå, på sitt sätt. Vissa behöver kämpa mer för att få det de vill ha, varför är det då?
Vi kan enkelt konstatera att livet är orättvist, och grymt. Alla kommer gå på sina nitar, ingens föräldrar gör 100% rätt, vissa kanske inte har några föräldrar osv.
Tror man får förklara livets orättvisor med en blandning av vad man tror på, Gud, prövningar, reakrenation (eller hur det stavas) osv. Men alla kan, och ju hårdare du får kämpa för något, desto bättre kan det kanske bli. Försök iallafall.
Självklart behövs ibland proffesionell hjälp, ibland behövs det bara en vän, någon som lyssnar, finns där, och kanske ger en nya tankebanor. Jag finns alltid:)
Med risk för att låta hurtig, så finns det alltid en lösning på alla problem, och nej, självmord är absolut inte svaret. Tror på något sätt du lurar livet, och vi fick trotts allt livet som en gåva, av någon, eller av något. Tror inte att allt är slump, det finns alltid ett själ till allting, även fast vi inte ser det, eller begripet det. Men du kan, för du är värd det, och du är så fruktansvärt mycket starkare än du tror!